Tankehets
Gårdagen gav mig tankar om mångt och mycket. Hann sova en hel massa på dagen, något som uteslöt det kreativa jag så gärna vill komma igång med igen. Hade plockat fram penna, papper, sudd samt inspiration till tusen i form av foton. Ändå förblev pappret tomt och blyertspennans udd orörd. I stor besvikelse gick jag för att vila, i hoppet om att jag skulle känna mig bättre med lite mer energi i kroppen. Hur blev det då? I den fula verkligheten? Jo, jag sover alldeles för länge gentemot vad min plan varit från början. Jag väcks av ett telefonsamtal som jag väntat på (om än 4 timmar tidigare), ett samtal som varade länge och som genererade obehagskänslor och fick mina tankar att löpa amok inuti huvudet. Var gång jag försökte se bortom tankarna kom det ännu en och knackade på min hjässa. Var gång jag försökte stuva undan dem såg de till att ställa så mycket oväsen de kunde inuti min ömtåliga boning till själ. När sedan John Blund kommit för att hämta min vakenhet och ge min sömn i retur var tankarna som mest intensiva, likt studsande mot hjärnbalken som om det vore en hoppborg på ett lekland. Där låg jag, förblivandes vaken, kämpandes med tankarna. Jag försökte lova dem att jag skulle använda dem, bara inte idag, att en annan dag var bättre, då de lugnat sig i sitt superintensiva hoppande. Jag lovade dem att de inte skulle bli bortglömda, att jag ju alltid håller vad jag lovar. Mitt i den här hetska diskussionen vi hade vaknade jag plötsligt av väckarklockan. Pigg är att ta i, men fort upp till stående läge med kläder kring min nakna kropp. Tankarna hade somnat, jag lyckades med andra ord låta bli att lyssna på dem utan de var tvungna att lyssna på mig. 1-0 till Linnéa mot de oroande och dömande tankarna!