Att börja måla tavlor igen
Nu blir det så där igen..
Känslan av att längta tillbaka till tiden då jag skrev dikter, skrev texter. Formulerade vackra meningar och utvecklande ett flyt i mina texter. Den tiden som samtidigt var fylld med ångest, självdestruktiva vanor, problem med allt ifrån topp till tå och runt ett par varv.
Den tid då jag skrev att livet inte var till för att levas, då jag bara var en inkräktare på tomten som tillhörde jorden, det var då, då jag kunde skriva, måla upp känslor med hjälp av ord. Det var då jag målade tavla efter tavla som bildade mitt liv, inramat i ord på datorskärmens skarpa synfält. Den tiden är borta nu, nu är det ett nytt jag, en ny Linnéa som bildar nya ord, ljusare ord, ord som leder framåt och ord som inte är ute efter att drunkna. Idag är tavlorna med svarta sträck, outgråtna tårar och blodrött hat borta och de tavlor som väntar på att bli målade står och vaggar vid väggen. Tavlorna som inte kommer att bli målade med ångest eller destruktivitet utan med glädje, med värme och med ljuva färger. Jag har färgerna i min hand, tavlan är redo men jag saknar penslar. Säg, har någon lust att låna ut en pensel till den nya tidens Linnéa?